Jag var med dottern på vårdcentralen häromdagen. När hon gick in så väntade jag kvar i väntrummet medan hon var inne hos läkare. Medan jag satt där kom det en ung flicka megajätteförkyld.

-Nej! Tänkte jag.

-Vik hädan alla förkylningsbakterier, jag har inte tid! Vädjade jag.

Förgäves.

Altså; man skall inte åka in till en vårdcentral och sätta sig frisk i väntrummet. Man kommer nämligen inte därifrån i samma skick.

Det erfor jag ett par timmar senare.

Så i förrgår kväll så kapitulerade jag inför faktum.

Och kastade hela mig i bingen. Och där låg jag -nästan- kvar ihela dagen går. Fast bara nästan. Jag avhöll mig från jobb i varje fall och tog hjälp med de ynka packningar jag behövde få gjort, och jag snörvlade och hostade och flämtade för mig själv. Nätterna är värst, när man är totalt igensatt i halsen. Hurr. Men idag -redan- känner jag en livsande eller två som faktiskt dansar lite lätt innaför skalet.

Är jag redan på väg ur min förkylning? Hoppas bara att hostan i sig också viker sig snabbt. Men jag börjar se ett par arbetsuppgifter omkring mig, som behöver göras, och som jag nästan har lust att ge mig på med en gång... fast jag väntar i varje fall en dag till, sen hoppas jag inte att jag är smittsam längre... om jag inte får ett bakslag igen vill säga. Det vet man ju aldrig med förkylningar.

En låda med militärfärgade kepsar från artonhundrakall behöver gås igenom. Vad finns det för storlekar tro?

En låda skärp behöver kikas och dammas igenom, för att få skicket kontrollerat, några får nog kasseras tror jag.

Och så var det ju den här....Som jag ju visar på min första bild. Vad tror du att det här är?