Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  
Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker undvika det för egen del), jag gör faktiskt inte särskilt mycket för att den ska växa utan den gör det av sig självt. Det är UTESLUTANDE och helt enkelt alla fantastiska medlemmar som skapar det sociala rummet och allt är helt deras förtjänst. Ni skulle bara se alla fantastiska saker de delar med sig av, jag önskar att jag kunde visa bilder i bloggen här och nu, men det är det här med att jag anser att alla måste få äga sina bilder och möjlighet att radera dem själv som får mig att låta bli. Du får gå med om du vill se. Det är emellertid ett rent previllegium att sitta som en fluga på väggen och se alla inspirerande inlägg och faktiskt hur SNÄLLA alla är med varann.  Det är medlemmarna, och endast medlemmarna som gör gruppen, inte jag. 

Varje gång jag behöver lite livs-inspiration eller har en depp, så går jag in där och bara tittar, förundras och låter mig glädjas av alla kommentarer (det kommer tusentals kommentarer varje månad) och ganska snart är man glad igen. Det handlar inte bara om att sy eller få inspiration till sömnad utan just det här med att befinna sig i ett sammanhang där alla hjälps åt, stödjer varann, peppar varann och är snälla mot varann. Vi ser aldeles för lite av sådant på nätet idag, upplever i varje fall jag. Det är en grupp där medlemmar likar, hejjar, beundrar, ge tips, ger förslag och det finns allt från hjälp till krånglande maskiner, och helt helt helt helt helt fantastiska bilder på omsömnader av gammalt tyg (enda gränsen är egentligen nyköp av tyger). 

Min tanke när jag startade gruppen var nog egentligen frustrationer över att se prisnivåer på nya tyggrupperna jag var med i. Tyger till barnkläder för allt från 3-500 kr för minsta lilla sparkdräktstyg och det var en ofantlig kommers, inte minst kunde man följa hur många byggde berg av köpta trendiga snygga fina vackra tyger. Berg av tyger som låg i hyllor och fyllde upp, den som hade mest och trendigast tyg vann. Efter några månader efter att ett tyg varit trendigt så var det många som sålde av det igen i någon annan tyggrupp och vissa tyger, var då dyrare än de var från början för att efterfrågan stigit och det motivet var slut på lager, i andra fall dumpades priset på det där tyget man nyss köpt några meter av för att det var snyggt just då men inte sytt upp.

Det här innebär i sista ändan att sömnad blir ett nytt kommersiellt område som faktiskt bidrar ytterligare till fast-fashion, att det handlar om ett stycke textil med kort kollektionsvärde är inte bättre på något sätt än det de stora klädkedjorna gör; utan även där är textil en produkt med ett kort livsvärde.

Borde inte just hemsömnad vara en motsats till de snabba trenderna? 

Javisst har jag själv stora tygberg. Faktiskt väldigt stora och jag syr sällan något av dem men det kommer nog en vacker dag. Jag har nämligen samlat på mig tyger från loppmarknader i åratal som jag inte gjort något av ännu. Jag har oftast gett max några tior för varje stuv eller tygbit eller gardinpar. Enstaka tyger har jag köpt dyrt på Tradera för att jag ville ha just det mönstret eller ville komplettera en gardinlängd. Men inte desto mindre är det en samling som jag behöver göra något åt, (inte minst om jag ska fundera på det här med att dödsstäda så mina ungar slipper det en vacker dag, det vore nog ganska omtänksamt av mig om jag gjorde det).

Just retrotyger har ju länge haft sin intressegrupp både för samlande och återbrukssömnad men när man som jag går på loppisar så är det svårt att inte förvånas av de ofantliga mängderna plagg som hänger överallt eller antalet tråktyger som ingen egentligen efterfrågar och jag undrade vad man gör av dem. Min garderob svämmade också över av avlaggda plagg eller plagg med en skada som inte blivit åtgjord utan som bara låg där år efter år efter år. Min favorittröja med ett fantastiskt mönster som jag inte kunde med att slänga, men med en söm som gått upp. Jeans som behövde ny dragkedja eller knapp, tja, allt bara låg där och samlade damm (förhoppningsvis inte mal). Jag insåg defintivt att jag kände att jag måste göra något av det och har börjat både att lappa och laga och sy i nya knappar på det som behövs. Andra material klippte jag ner till tyger som gick att använda till annat igen. Just nu samlar jag textiler för att göra en egen Katwisekappa exempelvis. 

Nu ska det tilläggas att jag sedan 2004 är nyttokonsument, jag nämnde det i ett tidigare inlägg. När det gäller kläder har jag de senaste tio åren haft en årsbudget på ungefär 2000 kr, något år så lite som 600 kr och något år uppgick till 4000 kr men då köpte jag både flera par jeans (på rea för det satsar jag på, köper hellre något som gått ut än något som just kommit in i kollektionen) och vinterjacka det året. Mina jeans kan jag ha allt från 3-10 år beroende på kvalitet och modell. Men det allra mesta jag inte tvunget måste handla NU - för att behovet är skriande eller det är årstidsbyte, jag är inte absolutist- köper jag secondhand (inte underkläder, där går min egentliga enda gräns, men visst jag har använt från gammal lanthande, särskilt de midjehöga modellerna och mamelucker, jag kan lätt säga att mamelucker är ett undrerskattat vinterplagg, att min generation missade det!), men asså, sånt man har växt ifrån eller som man inte använder längre, varför kan man inte göra nytt av det?

Så gick min tanke länge tills jag en dag bara satte mig och gjorde en grupp. Det var ju kul om vi kunde bli några stycken. Fem kanske? Eller femtio? Eftersom jag valde ett svårhittat namn på gruppen och inte är någon sömnadsmagnat eller person med gott nätverk inom sömnad eller har folk som följer mig var det min förhoppning och ambition. Det uppnåddes typ redan första eller andra dagen. Sen kom det fler och fler och en lång period hade jag hundra ansökningar om dagen. Jag vet inte varför eller hur men minns särskilt en dag när jag satt på ett möte på Traderas kontor uppe i stockholm och min telefon vibrerade i ett och jag fick be Traderas anställda om ursäkt flera gånger för att jag satt instabilt på min stol och halvsneglade på min telefon flera gånger. Till sist fick jag stänga av mobilen, jag kunde inte skilja på när det var från grupperna eller sms från mina barn. Det var en halvt utopisk och euforisk känsla samtidigt som det var lite overkligt, vad tusan händer där? Jag fick aldrig någon klarhet i det men ett par månader raslade det in ett hundra eller ett par hundra medlemmar om dagen i princip. Jättekul. På riktigt! 

Nu har jag kommit dit hän att jag inte alls begränsar varken mina drömmar eller min vision om vad medlemmar i gruppen kan åstadkomma för varann. 

Jag har hela tiden i princip tillåtit reklam för de som syr av återbruk. Kurser, utbildningar, event, de som säljer återbruk med mera. Jag kan vara lite restriktiv för de som egentligen mest är ute efter nya följare på internet i sociala medier, något instagraminlägg eller blogginlägg eller så är väl helt ok SÅ LÄNGE DET ÄR TOPIC, inte är återkommande inlägg eller kan uppfattas som spam, och jag tar också själv tillfället att göra reklam för mina knappar emellanåt några gånger om året.

Det händer också att jag själv delar inlägg eller länkar till svenskproducerade varor för att jag har en stark önskan om att den svenska tekoindustrin åter ska få en tillväxt i Sverige och med tanke på hur stor hemsömnaden är idag så vore det bara konstigt om inte en entreprenör växer fram och gör ett eget stort varumärke av sin produktion, och med viss förhoppning så inte med asienproducerade tyger eller sömnadstillbehör (tyvärr verkar väldigt mycket av den tygproduktion som förekommer idag asienproducerad även när den designas för ett företag här) och när det händer får man absolut dela ordet i min grupp, och kan jag hjälpa till på något sätt så bara säg till! För det handlar också om hållbarhet i grunden, dvs både lokalproducerat, producerat med svenska miljömått och ger upphov till social hållbarhet i form av anställningar och moms och skatt som i sin tur genererar social välfärd på olika sätt. Det hänger ihop. Men ännu roligare vore förstås om någon lyckas med att göra återbrukssömnaden kommersiellt gångbart i sitt eget varumärke. Jag hippar och hejjar och hoppas allt jag orkar! Jag hoppas verkligen att alla i gruppen kan se att de kan vara delaktiga i en svensk tekorevolution både genom att sy själv, att inspirera andra att göra det samma och att dela de som försöker göra verklighet av sina drömmar! 

Men tänk själva vad 41,8 tusen personer kan göra för varann? Eller i varje fall de 30 798 stycken individer som på något sätt har interagerat med gruppen de senaste 28 dagarna! 

Kreativitet föder kreativitet. Goda interaktioner och kreativitet leder till ideer. Ideer och sociala goda interaktioner och kreativitet leder till tro på sig själv, och mod. Och ju mer vi interagerar med varandra positivt ju mer sprider vi tro och hopp och kärlek och ger varandra mod och ideer, som sen kan omsättas till praktik. Flow föder flow! Vi måste i en tid som den här, sprida allt gott vi kan så det mitt i nöden kan hända massa goda saker. 

Idag exempelvis har jag delat ett event för en medlem som ska ha en kurs i återbrukssömnad med Folkuniversitetet, och jag vill att ni stannar upp en liten stund och funderar lite kring det enorma mod och det engagemanget som ligger bakom att göra verklighet av ett sådant kursutbud. Vad krävs för att man ska ta det språnget ut och egentligen ge andra av sig själv men samtidigt också därmed ställa sitt eget engagemang i fokus? Det är en ganska hissnande känsla egentligen. Det är så fint. Så modigt. Så visionärt och så generöst! Och det är ett fantastiskt engagmang i en tid där fler behöver spara på sina resurser men också i en tid där vi behöver göra vad vi kan för att lämna vidare en jord som är i så gott skick som möjligt vidare till våra barn och barnbarn! Det lilla kan i det långa loppet betyda så oerhört mycket för att ringar på vattnet alltid sprider sig!

Jag tänker såhär att om man nu gillar att sy och i en tid som den vi lever i så finns det ju massor av sätt att bidra till förbättringar både för sig själv och för andra. 
Genom att sy till sig själv minskar man utgiftbehovet i en tid där man kanske behöver spara. Avlaggda kläder i någon form har man oftast redan i sin garderob, i synnerhet om man har barn som växt ur sin gamla storlek. Ta dem och gör något nytt de behöver i den storleken de behöver nu? 
Sen finns det ju ytterligare möjligheter att antingen inspirera andra att göra samma sak eller varför inte sy upp något av det man har och sälj av det (man får sälja som hobbyverksam i enlighet med skattelagstiftningen men kan inte ta upp beställningar eller annonsera om att man syr men det är en annan fråga och snart kanske man vill omvandla det till företagsverksamhet).

Har du en maskin och gamla kläder i din egen garderob, mosters vind eller kan köpa en tröja på loppis för en tia med ett fint tyg, så kör, det är inte en särskilt dyrt att producera med begagnade material och tyget felar sällan någonting alls. Att det är tvättat och redan har gått igenom några tvättar och lakats ur på miljögifter är dessutom bara en ren vinst, utöver att tyget redan är producerat och redan har utgjort en mijöbelasting gör det bara till en fördel om man verkligen använder det till det är färdigförbrukat på grund av slitage. 

Men kan och vill man ha kurser och event så kan man antingen köra igång ett i egen regi, gå samman några stycken eller så tar man kontakt med ett studieförbund, och sprider ordet vidare till fler blir det både ytterligare motivationsvinster och en "payforward"-vinst där som dessutom kan leda till en extra inkomst samtidigt som man har kul, får nya ideer, inspirerar och inspireras av fler, och motiverar fler att våga sy nytt av gammalt. 

Hm, jag känner mig lite som en väckelsepredikant med det må väl vara hänt. Inget ska få stoppa mig nu. Jag läser ju The Secret så det är väl bara att köra och publicera det här inlägget innnan jag börjar tveka.     

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat ihop ännu för säsongen. 

-Hej, sa hon. 
- Godmorgon, sa jag, egentligen förvissad om att det inte var morgon längre men min dag hade inte riktigt börjat. Jag hade gått upp och sen kom mitt veckosamtal per telefon med min jehovaskontakt som heter Anette. 
- Varför sitter du här och gömmer dig, frågade jag, kom du inte in för att du visste att jag pratade med Jehovas vittnen? Jag skojjade lite med henne. Men hon ba, tittade på mig som man skulle sett på ett ufo. 

- Jehovas vittnen? Har du besök av Jehovas vittnen? Har du bjudit in dem? 

- Nej, sa jag. Vi pratar ju bara i telefon. 

- Pratar i telefon? upprepade hon som ett eko men ett något oförstående sådant samtidigt som hon ruskade lite på huvudet. 

- Ja? sa jag lika oförstående. Vet du inte att jag gör det? 

- Nej? svarade hon. 

- Det gör jag, sa jag. 

- Varför? sa hon. 

- Men det vet du väl, sa jag? 

- Nej? sa hon lika oförstående och nu något skeptisk. 

- Men det har jag ju gjort en gång i veckan i snart två år, sa jag. 

Nu. 

Gapskrattade. 

Hon. 
och jag ba, såg nog helt nollställd ut. 
- Men vet du inte det? sa jag? 

- Ne-ej, sa hon och skrattade lite tll. 

- Men det gör jag, sa jag. 

Nu. Var det lite som om femöringen höll på att falla på plats. 

- På riktigt? Gör du det? 

- Ja, sa jag. Det gör jag. Det har jag gjort varje vecka i säkert snart två år. 

Nu såg hon helt blank ut. Helt nollställd. Lite som om jag skulle ha erkänt att jag hade landat på mars och just kommit hem från min rymdfärd. 
- Nä. Sa hon. Det gör du väl inte?? 

Nu ska det ju tilläggas att som jag sa, vi bor grannar, vi hörs dagligen, vi ses dagligen. Hon är här dagligen och hon hade inte hört ett enda ord om det här. Det hade jag inte ens tänkt på att nämna. Det var typ lika oväntat för henne som om jag hade sagt att jag går på strippklubb och hänger i swingerskretsar att jag skulle prata med Jehovas vittnen varje vecka. Reaktionen blev förstås därefter. Och naj, jag går inte på strippklubbar och hänger inte i swingerssammanhang. Det händer inte. Men samtal med Jehovas vittnen händer. På riktigt. Jag fick visa min samtalshistorik för att det skulle ramla in för henne. Ett bevis på att det är sant. 

Sen fick vi ett himla intressant samtal som följde på det, dottern och jag (hon är en fantastisk samtalpartner, en mycket varm och klok ung kvinna som är bra på att nyansera och öppna sin livssyn som kan se saker från olika perspektiv. En person som älskar alla sorters människor och ser det goda i alla. Det är alltså ingen självgodhet på grund av några uppfostringsresultat jag sitter och klämmer ur mig, hon är bara sådan och dessutom tror jag inte på att barn växer upp och blir resultat av sin uppfostran; utan varje individ är sin egen person och kan fatta sina egna val när föräldrar har slutat att hindra deras utveckling med massa regler eller bristande bevis på tillit och kärlek. Den förälder som skryter över sin uppfostran som ett svar på varför deras barn blev framgångsrika förnekar bara sitt barns egna personlighet och prestation, inget annat).  

Ok, hon tycker att jag är komplett galen men förstår nog nu att jag inte är på väg att gå med i Jehovas utan att våra samtal mest bidrar till att öka min förståelse för religionsfilosofi och livsfilosofi och att jag lär mig otroligt mycket av de samtalen, de nyanserar även min syn på människor som väljer religion i sitt liv. Och inte minst så har jag under årens gång fått en stor förståelse för hur man ser på olika saker inom Jehovas egna community, att livet ofta är svårt för dem och att de faktiskt får utstå väldigt mycket fördomar och ett fruktansvärt agerande från människor som använder massor av olika sätt att avvisa dem på när de vill förkunna sin tro. 

Låt oss bryta ner lite vad de egentligen gör när de kommer till dig, skriver ett brev eller ringer upp. Jag har sett massor av inlägg i sociala medier som handlar om olika "kreativa" sätt att "tillintetgöra" ett Vittne från Jehova. 

My god. Wow. Jisses vad duktiga folk är som lyckas att komma med en "smart" punchline till en person som egentligen bara vill en enda sak. Att ge dig det bästa, vackraste och dyrbaraste de har. Det de gör kan du egentligen likna med en rik affärsman som går runt på bostadsområden och ger bort en pung med pengar. Det är förmodligen det han håller dyrbarast. Pengar. För ett vittne är det deras tro. Det är det dyrbaraste, viktigaste och vackraste de har i sitt liv. Och så står de där och är villiga att dela med sig av det med just dig. Och då ska vi lägga till att många av dem rent socialt kanske inte alltid lever i den yttre världen i särskilt stark ställning. Men vi vet ju alla hur "han är med i jehovas" stigmatiserar en person (jag älskar Goffmans teori om stigma men det kanske jag kan prata om en annan gång men sensmoralen är att stigma ALLTID skapas av omgivnigen och det gäller i synnerhet för dem i Jehovas vittnen). Är man med i jehovas vittnen så tror jag att man alltid i samvaro med människor utanför församlingen måste vara beredd på underkastelse och på förtryck och att människor visar förakt och avsky. Det är alltså den personen som står utanför dörren, redo att ge dig evigt liv och massor av kärlek och sen kommer det en dumpkoff som tycker att de gjort något bra när de lyckats att göra det närmast förväntade, att håna, och förtrycka och tillintetgöra eller till och med hota med våld. Men hallå? Hur cool på en skala är du egentligen din lilla j*vla mes och ynkrygg? 

Låt mig ge dig ett tips på hur du ska göra det värdigt, schysste, snällt och bäst för alla och dessutom så slipper du att inse att du är ett arsle i efterhand när femöringen trillat ner. 

Scenario; det ringer på dörren. 
- Hej, vi kommer från Jehovas vittenen och undrar om du har tid att prata med oss? 
- Hej, Nej tyvärr, jag är inte intresserad men jag önskar er en god fortsatt dag och lycka till hos någon annan. 
Tio spänn på att de tackar för vänligheten och går. 

Du får ett brev: 
- Oj, ett handskrivet brev, vem kan det vara från? 
- Jaha, jehovas. Jaja, synd att de la ner både tid och pengar på mig. 

Sen kan du slänga det och gå vidare med din dag och sen är det över. Du måste inte kasta dig över sociala medier med ett inlägg om detta hemska tilltag att besudla din brevlåda. Du bevisar bara att du är komplett idiot rent ut sagt. Sitter du och ojjar dig över reklam från Lidl också fast att de egentligen borde veta att du bara handlar på Willys?  

De ringer: 

- Hej, mitt namn är Olle och jag ringer som Jehovas vittne till dig. 
- Hej Olle, tyvärr, jag är inte intresserad men jag önskar dig en god fortsatt dag och lycka till hos någon annan. 

Sen kan du avsluta samtalet. 

Det var inte ens svårt, eller hur? Och du behövde inte fläcka ner din egna personlighet genom att bete dig illa mot en person som egentligen inte gjort dig något ont. 

Jag la inte på när Anette ringde till mig första gången och vi har sedan dess haft timlånga otroligt givande samtal där vi lär mycket av varann tror jag. Vi kan jämföra våra världar, hur vi ser saker och ting, vi diskuterar världsläget och väldigt underliga saker och vi har också delat faktiskt personliga och smärtsamma saker med varann. Jag har fått en något nyanserad förståelse för hur man kan resonera inom ett samfund för att någon ska utesluta en församlingsmedlem, vad det innebär för familjen, synen på homosexualitet (som egentligen inte alls var så nattsvart som jag trodde men det kanske är individuellt) och liknande. Jag ska inte säga att jag delar uppfattningarna men jag har hört hur man resonerar inom församlingen och jag hajjar att det är hårt att både vara de som skär av och den som skärs av från sin familj och sin församling och att det är en obeskrivlig orättvisa när individer bara vill ha rätten att äga sitt eget liv och att stå upp för sig själv men är man i den situationen så tror jag också att man vet att det är en del av valet och att få blir överraskade för att det händer. Men jag vet också att det faktiskt finns föräldrar som har någon form av kontakt med sitt barn ändå fast inte i församlingssammanhang. Att allt inte alltid är svart eller vitt. Ens för dem. Men det är väl kanske just det här jag har svårast för att ta till mig, hur man som förälder kan utesluta sitt barn oavsett vilka livsval den gör eller vad den gör av sitt liv för i min värld, äger ingen förälder sitt barn eller rätten att påverka sitt barns val. (Det befriar också samtidigt lite, jag köper inte inte heller den pålaggda föräldraskammen när ett barn inte gör det förväntade eller begår exempelvis ett brott). 

Så ja, samtalen berikar mig och jag får tänka tankar jag annars inte hade tänkt, utforska områden jag inte hade utforskat annars så jag uppskattar våra samtal och kommer fortsätta med dem ett tag till. Jag får inbjudningar till församlingen ibland men har inte tackat ja till dem och det kommer jag inte heller att göra för jag kommer aldrig att viga mitt liv åt någon församling. Tror jag på gud? Ja, absolut, det gör jag. Och jag tror också på det goda hos människan och att det skall segra till sist. Människan är inte en fördömd art på något sätt och med det vill jag säga att jag även tror på evolutionen (och det var ju lite humoristiskt att vi just denna vecka fick en nobellpristagare som  bidragit med nya metoder och kunskaper inom evolutionsteori samtidigt som vi fått en person på en andra vice talmanspost som sägs föneka evolutionsteorin. In ya face, mam). 

Nu när du har läst det här så hoppas jag att du vill göra bättre nästa gång du träffar någon från Jehovas vittnen. De är också människor som förtjänar respekt som alla andra och du vinner inte ens en fiol på att vara ovänlig mot människor du inte känner, i synnerhet när de bara vill dig väl. 

Och om du gillar handskarna på bilden så hittar du dem här i min traderabutik. Från gammal butik och de är allt från 40-60tal. Finns flera färger, några varianter är fodrade. Underbart fina och till bra pris tycker jag.