Om några minuter skall jag kasta mig in i bilen och köra till kyrkan ett par samhällen bort, där jag skall möta väninnan som har varit skjutsare av sambon den här veckan. Yihaa! Faktum är att jag har gått och varit småkär i honom hela dagen, och faktiskt sett fram emot att han skulle sluta jobba och komma hem.

Det har liksom varit det som har fått min dag att ändå sega sig framåt, trots allvarlig PMS.

Trots att jag är uslast och sämst i hela världen, trots att allt har haft ett grått hölje, inget har riktigt lockat, glittrat eller glimmat, så har tanken på att jag trots allt har världens största tur. Tänk att jag, som är så dålig och usel och inkompetent ändå har turen att ha honom som står ut med mig när jag är som värstans? Det är faktiskt bättre än att vinna på lotto. Men nu skall jag hämta hem honom.

Imorgon väntar en ny dag, jag ger mig för idag. Har gjort min sista plikt när jag kommit hem och låter det bli natt.

Imorgon väntar åter en dag utan bil, men jag får vara glad över att jag har haft friheten på fyra hjul hemma under veckan. Inte för att jag har använt den så mycket. Men jag har vetat att den står där om jag nu skall få för mig att använda den, och framförallt har jag inte varit mer låst vid sambons arbetstimmar än att jag har behövt passa in när han skall släppas av vid vägkanten och hämtas vid densamma när han slutat och börjat jobba.

Sau, en snabb kik på klockan säger att jag får flyga iväg nu! Ha en riktigt god natt utan självförebråelser, dåliga drömmar eller hormonsvängningar! Tack för att ni finns, trots att jag.... ja, ni vet, eller hur? 

Ps. Om ett par dagar vet jag ju åter att det faktiskt är HAN som skall vara glad över att han förtjänar att leva med mig... eller hur? *skratt*

Sekunderna segade sig fram och jag hade gett mig mitt in i kartongberget i Magasinet. Skulle gå igenom några lådor och leta fram en äldre torso på pinne. Torson är i gips och papier mache, inte en av den hållbara varianten altså, och definitivt inte ny.... Stången är nog i mässing, rostig och dan, ingen fot. Och hon är inte purung om man säger så. När jag tog fram henne var hon inte ens hälften så fin som jag minns att jag tycker i vanliga fall. Hon var bara krackelerad, dammig på insidan, ofräsch och full av spindelväv, och på sina ställen har gipset släppt. Redo för tippen altså.

Men jag förstår inte,  .

Sist jag hade fram henne så stod jag och suckade över att jag inte hade användning för henne och beundrade henne, tyckte att hennes åldrande var vackert och inte kallade jag henne för skräp utan PATINAN glimmade skimrande för mitt inre.  Tog en bild och släppte henne. Får se om hon gör sig bättre som bild till bortbytingens magasin än vad den föregående bilden gör, den är för stor och jag vet inte hur jag får till det...

Fick fram ett par kartonger till av gammalt skräp. Bara att kasta direkt.

Knappar? -Äsch, vad skall jag med dem till, kan lika gärna skeppa dem åt hecklefjell.

Men glasknapparna då, dem älskar du ju? -Dom där? Vem vill ha såna, liksom?

Vykorten? -... blommor. Jag tycker inte ens om blommor! Och gulnade. Gamla. Åt fasicken med dem.

Hm. Det bådade inte gott. Jag insåg efter att ha förkastat allt jag tog i under ungefär en timmas tid att jag nog inte skulle göra ett handtag till denna dag på sorteringsfronten om jag inte ville riskera att ångra mig gul och grön och blå och gredelin om några dagar för allt dumt jag hunnit ställa till med. Den grå slöjan har intagit mig fullt och fast och helt och det finns inte en susning att värja sig för det.

PMS-helvetet har sitt epicentrum nu. Eller når sin kulmen. Som vilket jävla oväder som helst.

Fan vad det är skönt att svära ibland.

När man är glad, för att man är glad.

När man har pms för att allt är så inihelvetesjävlarfanhelvetesskit och för att jag är en sån jävlainkompetentimbecillidiotjävelsidiot.

Tror ni mig om jag säger att jag ytterst sällan svär irl förrästen? Så är det. Mitt inre språk är färgat av min härkomst och klassuppväxt och kamratgäng och allt det där. För mig är det ganska normalt att svänga sig med uttryck som får öronen att krulla sig och tungan ånga av svavel. Av ren respekt till ett par arbetskamrater som var strängt religiösa så jobbade jag bort det i talet när jag blev lite äldre.

Jag ville helt enkelt inte ställa till det för människor jag tycker om, för jag lärde mig att det inte var svordomarna i sig som var det besvärliga, utan det besvärliga blev att de var tvungna att be för mig varje gång för att jag hade syndat, för trots mina svordomshelvetesjävlarord, så tyckte de om mig som person och kunde se bortom min dåliga vana. Och inte vill jag väcka den sortens vånda hos någon, eller ångest för att någon de tycker om är ohjälpligt förtappad. Dessutom låter det ju egentligen inte så bra om jag skall vara ärlig.

Men det är så jävvlars skönt att skriva dem, så i min hjärna sitter de kvar och kommer till uttryck när jag skall använda ett skriftspråk.

Är det inte märkligt? Ränderna går fanimig aldrig ur, tvättar du en tiger så är den fortfarande en tiger... Om än en något blöt sådan.

"Det är MITT ansvar att DU mår bra. Det är är DITT ansvar att JAG mår bra, lika väl som DITT ansvar att DU mår bra, och MITT ansvar att JAG mår bra!

En relation skall inte begränsa utan tillföra bägge parter det de behöver, vila på tillit, hänsyn och respekt och så får man aldrig glömma bort att vara nyfiken på den andra, i en ömsesidighet. Oavsett hur länge man levt ihop. Och aldrig ta varandra för givet."

Om livet vore lika enkelt så kunde jag ju avsluta mitt inlägg här. Fast nu är jag ju en ohejdad ordbajsare så ni får allt stå till med en kilometer lång text till.

Jag är helt övertygad om att det är där hemligheten ligger när det gäller människor som lever lyckliga med varandra i en trygg relation. Inte sådär lyckliga som i sagan, men en lagom lycklighetsnivå som ger tillräckligt för att man inte skall springa runt och önska massa annat eller hela tiden sukta efter gräs som växer på andra tomter, eller att någon skall känna sig obekräftad och när relationen är i obalans. Också en grund som måste fungera för att man faktiskt skall vilja och vara redo att deala med och hantera alla märkliga kriser som uppstår i de flesta relationer. Det är när ambitionsnivån inte är den samma för bägge parter i relationen; när den hamnar i obalans som ofta bygger på att en vill mer än den andra, eller en tar energi ur relationen eller personerna i den: som det inte fungerar.

När olika egon ges företräde och det egna välmåendet blir mer angeläget för en eller bägge parter än välmåendet i relationen eller hos den andra parten: det är då den ömsesidiga eller gemensamma platån faller.

När ett jag blir viktigare än vår relation.

När man glömt att lite då och då revidera, nyfiket kolla av den andra "hej vännen, vi ses varje dag, men nu var det ett tag sedan vi gick i möte sist, hur mår du egentligen, hur är det egentligen, vad vill du egentligen och är du nöjd som det är?"

Ibland är den man lever med en oväntat spännande individ som har väldigt mycket att säga om nuet som man inte kunde ana sig till utan vidare och som man inte har tänkt på själv, för att man kanske inte varit tillräckligt observant eller just för att "Vi har la det bra? Vi ses ju varje dag? Vems tur är det att diska?"

Jag hör ibland klyschan "de som säger att de aldrig grälar ljuger" och jag blir lika mäkta irriterad varje gång. Varför slår man ifrån sig att det faktiskt finns människor som löser konflikter och kriser på annat sätt än att gräla? Som faktiskt lärt sig den enkla ekvationen att en relation bygger på annat än egot och den egna viljan utan faktiskt utgår ifrån två individer som lever ihop, och som faktiskt är nyfikna nog för att LYSSNA på varandra, ge varandra utrymme och att ställa frågor om hur den andra ser på saker och ting? Klarar man det så behöver man oftast inte gräla, när den andra partern är viktigare än det egna jaget och när man har tagit ansvar för att man själv är i någotsånär psykisk balans? Jag tror inte på att alla människor MÅSTE gräla bara för att de lever ihop, tvärtom tror jag att de har införlivat den magiska formeln för en lycklig relation, ELLER att den ena utgör en parasit på den andra. Men då har man missat ansvarsbiten i relationen helt! Tyvärr är världen full av parasiter, och handen på hjärtat, ibland utgör man nog även en själv? -Dags för självrannsakelse-.

En annan paradox som jag upplever ofta och ofta faller i själv.

När man måste prata. Det händer ju ibland. Nu vågar jag generalisera, inte minst för att jag är kvinna själv utan för att jag trots allt har mött det även i min proffession som samtalspedagog mellan varven, speciellt i parsamtal har det framkommit att det för oss kvinnor och män betyder helt olika saker; att man behöver prata.

När män vill prata så behöver de ofta bli lyssnade på, bli förstådda och gärna hitta en lösning.

När kvinnor behöver prata så betyder det att vi behöver prata. Gärna om oss själva och älta våra egna känslor, utifrån våra egna uppfattningar. Gång på gång. Som i en rundgång tills vi tror att den andra förstått? 

När "samtalet" är slut har kvinnan inte sällan pratat hål i huvudet på mannen, som inte fått utrymme för det han ville att partnern skulle förstå eller det han ville ändra. Har han bara suttit tillräckligt tyst utan att avbryta har kvinnan dock fått med sig en upplevelse av att de verkligen har haft en konstruktiv dialog. Och egentligen missat det allra viktigaste. Nyfikenheten. "Hej vännen, hur känns det att vara du?"

Det här är något som jag är skitbra att identifiera att andra är dåliga på, men urdålig på att vara bra på själv! (=Min akilleshäl i relationer!).

Egentligen borde vi sluta säga att vi måste prata och istället säga att vi måste lyssna, för här tror jag att vi kvinnor har mycket att lära av män. Att sitta där och älta känslor utan att ge den andra andrum är egentligen inte särskilt konstruktivt... speciellt inte om man missar att plocka upp den andra på vägen.

Jag gillar faktiskt konflikter. Dvs, BRA konflikter, det är inte konflikter som behöver vara enkla eller små, men de har oftast inte ballat ur på vägen, för jäkla mycket, eller om de har det, så har man i varje fall en upplevelse efteråt att vi är närmare varandra NU, än vi var innan vi tog tag i det här, eller situationen uppstod. Det är sånt kitt som kan få mig att vilja gå på och gå på och gå på och faktiskt tycka att en relation blir mer och mer spännande för varje år som går, för varje milstolpe vi lägger bakom oss och för varje upplevelse vi ridit tillsammans. Faktum är ju att jag börjar ta till mig att man aldrig kan lära känna en annan individ utan och innan och att det är livsfarligt att ta någon annan för given.

Fast egentligen skall jag inte sitta här full av PMS och diskutera relationer överhuvudtaget, och vad fasen vet jag egentligen om relationer? Och jag är ingen Doctor Phil, och tittar inte ens på hans program.

Jag har levt i två relationer. En i sådär en arton år, en mellan varven hejdundrande berg-och-dalbanehistiora, och så den jag sedan tio år lever i idag som nästan närmar sig epitetet att vi aldrig grälar. Fast det handlar nog mest om min sambo, som inte alls nappar när jag är grälsjuk ärligt talat.

Utöver det har jag förrästen haft en sådandär "jag-sticker-vid-första-bästa-kris"relation, dvs, sådana korta ni vet, som knappt varar över "att lära känna varandra fasen", dvs, allt mellan 6 månader och några års tid eller så.

Honom hann jag att vara ihop med ungefär nio månader innan jag fick väldigt väldigt bråttom därifrån, för han var nog inte frisk på en fläck.

Hm, tjugo år senare ringer han mig faktiskt och berättar att han är ihop med en kvinna här i min stad, och skulle jag kunna tänka mig att ta hennes bilnummer och ringa honom om jag ser den någonstans så han vet var hon är? Han behövde förrästen också någon som kunde tala om för honom ifall hon åkte raka vägen från jobbet och hem.

Käre gamle vän. Tack för att du ringde. Du bevisade onekligen för mig att jag hade rätt en gång i tiden när jag mitt i natten liftade hem från dig för att aldrig mer höra av mig. Och nej, självklart var jag inte redo att spionera åt dig, för vet du, sunda relationer bygger inte på maktbalans!

Ps. Goda lyckliga relationer har en enkel ekvation. Det är de svåra relationerna som inte har det. Och jag tror fullt och fast på att det går att nollställa och att gå mot ett nytt mål, om man bestämmer sig!